söndag 6 november 2016

Tänd ett ljus.

I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.

Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.

Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.

Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".

Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.

Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.

Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."

Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.

En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.

Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.

Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.



torsdag 3 november 2016

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.


måndag 8 augusti 2016

Sune och Bert - från början

Så här var det.
1983 skrev Anders de första avsnitten om Sune, för radio Örebro. Det blev snabbt en stor succé som radioserie. Anders skickade manuset med gott självförtroende till det stora bokförlaget Rabén & Sjögren i Stockholm, för att försöka ge ut radiosuccén även som bok.
Rabén & Sjögren tackade nej med motiveringen att det var en lite för ”pratig” berättelse, som därför passade bättre som radioserie.
Ett litet lokalt bokförlag hörde dock av sig till Anders och frågade om han ville ge ut första boken hos dem. Anders frågade i det läget mig, om jag ville illustrera Suneboken. 
Vi arbetade fram Sune och hans familjs utseende och boken kom ut inför julen 1984.
När boken väl hade kommit ut, så hörde Rabén & Sjögren av sig och ville ge ut nästkommande bok om Sune hos dem. Till detta tackade Anders nej. 
I samband med den tredje boken ”Självklart, Sune” så började vi skriva böckerna tillsammans. 

I samband med att vi arbetade vidare med nya figuren - Bert, så kände vi att vi ändå ville testa det stora bokförlaget. Vi valde därför att ge ut ”Berts Dagbok” 1987 på Rabén & Sjögren.
Det blev en enormt stor succé. Vi ville därför även i fortsättningen ge ut böckerna om Sune hos Rabén & Sjögren, och en segdragen förhandling om rättigheterna med det lilla bokförlaget drog i gång.
1988 var ett förhandlingens år - och det slutade med att vi kom till en förlikning. Vi fick ge ut både Sune och Bert hos Rabén & Sjögren. I samband med att de tog över de första böckerna, så fick vi också omarbeta de texterna. De första böckerna höll inte på långa vägar samma klass som de senare böckerna. 

1989 fick vi i uppdrag att göra en radioserie för p3, som skulle sändas efter 7-nyheterna varje morgon. ”Almanackan” hette programmet, och vi valde att berätta en liten historia om varje dag hela året. 365 avsnitt. Som en liten del i programmet valde vi att göra ”Berts betraktelser”. Vi var lika överraskade som alla andra att programmet blev en sån ofattbar succé. Berts betraktelser gav vi ut i tre volymer, med fyra månaders betraktelser i vardera bok. 
Under 1990 började vi arbeta med ett filmmanus till SF. ”Sune älskar Sophie” skulle bli film. 
Men ödet ville nåt annat.
I slutet av året ringde den dåvarande chefen för SVT Drama och frågade om vi var villiga att skriva en julkalender på rekordtid och börja spela in i början av 1991.
Den tilltänkta julkalendern ”Barna Hedenhös” hade fått problem, och vi var den desperata nödlösningen för SVT. 
Vi skrev då en av tidernas mest älskade julkalendrar ”Sunes Jul”.

Både Sune och Bert blev gigantiskt stora både som bokfigurer och som karaktärer på både film och i TV. 

Nu är det 2016. Trettio år efter att vi skrev ”Berts Dagbok”.
Att uppdatera Bert och Sune till en ny tid är nåt som vi alltid har gjort. 
Från när vi valde att ta över ”Sagan om Sune” och ”Sune börjar tvåan” till Rabén & Sjögren, och samtidigt uppdatera texterna så att de blev bättre som böcker, till att även förbättra och förnya omständigheter i böckerna, så att de känns som böcker som handlar om pojkar i dagens samhälle.
Vi har redan skrivit om de första fem Suneböckerna ytterligare en gång. 
”Sagan om Sune” blev till två helt nya böcker - ”Sune” och ”Sune slutar första klass”. Varför? För att de tidiga böckerna inte kändes så bra som de senare böckerna. 
Som författare har man möjlighet att skriva om sitt material hur många gånger man själv vill, så länge man vill och orkar. Det är en frihet, möjlighet och rättighet som står varje upphovsman fri att göra, om man vill.
Eller inte. Om man inte vill.


fredag 5 augusti 2016

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.


Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar. 

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.

Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar. 

söndag 27 mars 2016

Ja!

Ett av de vackraste ord vi har i vårt språk är "Ja".
Ett litet ord som innehåller så mycket.

Jag har gjort en liten sång om ordet "Ja" och vad det kan stå för.
"Ja" är inspelad och producerad hos Åke Norén i Karlskoga.
Jag står för text, musik - och någon form av sång.

https://play.spotify.com/track/4KUd2te4TfFKUndd8aFYzm








lördag 5 mars 2016

När all tid var levd

Nu finns sången "När all tid var levd" på iTunes.

"När all tid är levd"

Sången skrev jag till vår älskade Ludvigs begravning.
Den är gjord för alla som har känt - eller känner - sorg och saknad.
Att säga farväl till någon man älskar är svårt. Det finns inga regler för hur man ska klara av det.
Man bara gör det ändå.
Och ett sätt för mig var att klä känslan med ord - och musik.
Resultatet blev sången "När all tid var levd".

Hoppas ni tycker om den!


fredag 4 mars 2016

Ett år utan dig

I dag är det ett år sedan vår älskade son lämnade denna värld.

Det är en förlamande sorg som griper tag inuti mig.
Saknaden.
Det som fanns - och som inte längre är kvar.
En oändligt älskad människa i en kropp som inte längre orkade kämpa.
Jag förstår.
Men jag vill inte acceptera.

Jag vill inte vara utan den människa som lärt mig så mycket om vad innerlig kärlek verkligen är.
Han lärde mig så mycket mer än vad jag någonsin lyckades lära honom.
Min älskade son.
Du finns på en bättre plats nu. Det vet jag.
Din själ är fri och strålar över hela vår jord.
Men din famn är så saknad.
Dina kramar.
Din närhet.
Din acceptans av hur livet kan vara både bra och dåligt.
Din ofattbara närvaro.
Allt det som gjorde dig till den du var.

Ditt minne lever vidare hos oss som lever kvar ännu en tid.
Och saknaden kommer alltid vara en del av de vi nu har blivit.

Ditt varma leende har etsat sig fast i mitt hjärta.
Där ler du och skrattar, både åt livets krångligheter och dess roligheter.

Du var en tid i en kropp. Nu är du fri och sträcker dig ut över hela vår jord.
Jag vet att vi snart ses igen. För kärlek har en början, men inget slut.
Den lever kvar genom tid och rum.

Jag älskar dig min underbara vän och livskamrat.


 

fredag 12 februari 2016

Ludvigs Vals

Här finns en liten video från inspelningen av "Ludvigs Vals".





Vi närmar oss den dagen för ett år sedan som var den värsta dagen i hela mitt liv.
Dagen då du lämnade din kropp.

Minnet av dig lever vidare.
I synnerhet här på din Minnessida

Jag vaknar fortfarande upp på natten, för att i några sekunder tro att allt bara var en mardröm.
Att allt fortfarande var som det skulle vara. Som förut.
Men i nästa sekund, så vet jag att ingenting någonsin kan bli som förut.
Ingenting kan gå bakåt.
Hade ditt liv fortsatt som det var, så skulle du just nu ha befunnit dig i ett oerhört stort lidande.
Det är inget jag önskar ens någon fiende.
Ett liv i lidande är ett sargat liv. Ett plågat liv.
Jag vet att du har det bra där du nu är.
Du har sagt det till mig.
I de möten jag haft med dig, som någonstans blåste bort allt tvivel på något bortom allt som våra begränsade sinnen kan förstå.

Som diktaren Dan Andersson en gång skrev:
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.


Ja, min älskade Prins. 

Jag vet att det är något bortom bergen, blommorna och sången.
Något bortom allt som vi tidigare har känt.

Där finns du.

Och ett ögonblick senare är även jag där - och vi ses igen.

Jag älskar dig!







lördag 6 februari 2016

En sång om mirakel

Den 2 februari var en speciell dag.
Då skulle vår älskade son, Ludvig aka "Prins Annorlunda" ha fyllt 25 år.
Han fick aldrig uppleva sin 25-års dag.
Det känns så smärtsamt.
Samtidigt så känner jag mig tacksam över att han inte längre behöver vara så begränsad, som han var i sin kropp.
I synnerhet under de sista åren.
Kroppen orkade inte längre och jag är i dag tacksam över att han nu är fri från den kropp som begränsade hans stora själ.

Jag saknar min underbara son och vackraste vän så oerhört mycket.
Det finns inte ett ögonblick på dagen, då jag inte känner smärtan av saknad inom mig.
Den smärtan kommer jag leva med för alltid.

Innan Ludvig föddes så skrev jag en melodi, som jag brukade sjunga för magen.
Vi visste inget om det liv som växte inuti min älskade hustru. Bara att det var ett efterlängtat och älskat barn.
Jag fortsatte att sjunga melodin för Ludvig när han föddes in i denna värld.
Men jag skrev aldrig nån text till melodin.
Inte förrän han 24 år senare lämnade sin kropp.
Då kom texten.
För några veckor sedan så spelade jag in låten hos en god vän i Karlskoga - och jag sjöng själv på inspelningen.
Låten är en hyllning till Ludvig. Till livet. Till de som tror på mirakel.
Här finns låten.

https://itunes.apple.com/us/album/ludvigs-vals-single/id1081824934?uo=4

Jag skulle bli så glad om ni vill lyssna på den sång, som beskriver en av de mest underbara människor som har levt på denna jord.

Texten kommer här:

LUDVIGS VALS

Jag ser i hans ögon, en själ utan slut
jag vill bara drunkna ett liv, en minut
I havet får vågorna nu rulla ut
Jag skrattar, jag gråter, jag svär
Jag hatar när han inte är här

Vem kan tro på mirakel
Vem kan tro på sig själv
Vem kan se att vår längtan är stor, inom oss där kärleken bor.

Hans kramar är varma, hans kärlek så stor
Han är sina systrars mest älskade bror
Förenad av lyckan mellan fader och mor
När han skrattar, han gråter, han svär.
Jag älskar att att han alltid finns här!

Han kunde tro på mirakel.
Han kunde tro på sig själv
Han kunde se att vår längtan är stor inom oss där kärleken bor

Han var i en kropp men nu är han fri
Oändlig är anden som bott inuti
nu sträcker han ut sig över hela vår jord
Han skrattar, han gråter, han svär
Han älskar att alltid vara här

Han kan tro på mirakel
Han kan tro på sig själv
Han kan se att vår längtan är stor,
inom oss där kärleken bor.

Nu finns den även på Spotify.spotify:album:79FSZKHCIkDDjaKq3H9PZn



söndag 24 januari 2016

Besvikelse, tacksamhet och glädje.

Snart har det gått elva månader sedan vår älskade prins lämnade denna värld.
Det är fortfarande en oerhört smärtsam process, och det tar mycket energi att försöka upprätthålla någon form av normal aktivitet i tillvaron.

Saknaden kommer finnas med oss för alltid. Den går inte över!
Jag har så svårt för människor jag möter som på något sätt önskar och tror att det ska bli bättre.
Att känslorna ska återgå till ett normalt läge.
Jag är övertygad om att det aldrig blir så.
Det är snarare så att vi lär oss att leva med en ständig saknad och sorg.
Den kommer vara en del av oss för all framtid.

En av de företeelser som jag mest har förvånats över under dessa elva månader är hur vissa människor som jag tidigare trott varit mina vänner har försvunnit spårlöst från livets arena.
Människor som jag trott skulle finnas kvar i stunder av motgångar och svårigheter.
De är helt försvunna från våra liv.
Och jag måste erkänna att det är smärtsam att se detta.
Människor som jag trott skulle finnas kvar på något vis i denna stora familjära förlust.
De har dragit sig undan och jag kan konstatera efter elva månader att de vännerna egentligen inte var mina vänner. De var bekanta i ett visst skede av livet.
Nu är de som vilka främlingar som helst.

Ja.
Jag känner mig besviken på många av dem.
Kanske är jag mest besviken på mig själv som hade trott och förväntat mig andra reaktioner från dem.
Vad har jag för rätt att kräva andra människors närvaro i en så svår livssituation?
Jag förlorade mitt barn - och tre månader senare dog även min mamma.
Utöver det så förlorade jag en del drös med vänner.

Det är väl sånt som händer i livet.
Men jag kan ändå känna sorg och besvikelse i mitt hjärta när jag tänker på det.

Julen och nyår kunde vi inte fira hemma i Sverige. Minnena var för svåra att hantera.
Så vi drog iväg till Indien istället.
Det var en fantastisk månad, full med nya insikter om livet.
Känner mig tacksam att vi valde att genomföra resan till Indien.
Världen där är så olik våra vanliga liv. Och ändå så är det så mycket som påminner mig om vad som är värt något i livet.

Nu efter resan så känner jag mig mer redo än på väldigt länge att ta tag i nya projekt.
Jag skriver på tre stycken nya Sunefilmer tillsammans med två kvinnliga författare.
Det känns väldigt bra - och jag är övertygad om att vi kommer få till tre väldigt, väldigt roliga filmer i äkta "Sune-anda".

Dessutom så är det snart gå gång att sätta snurr på nästa filmprojekt.
Bert.
Ja, just det.
Bert ska också filmas på nytt.
Nä, det är inte så att vi ska använda samma skådespelare som förra gången!
Martin Andersson, som spelade Bert senast det begav sig, är över 30 år, och han skulle nog ha svårt att kunna gestalta den unge tonårspojken ännu en gång.
Men det projektet är ännu i sin linda, även om jag hoppas - och tror - att det kommer bli en riktigt rolig svit med "Bertfilmer".
Bert är ju lite annorlunda än Sune, och det finns många "godbitar" som vi kan använda oss av i Berts värld, som inte riktigt passar i Sunes värld.

Men det som kanske är mest spännande under denna vår är att jag precis har skrivit kontrakt på en film som ska baseras på min egen bok "Önskeringen" som kom ut 2014.
Jag ska skriva manuset själv, och har riktigt många spännande saker att avslöja om detta projekt när vi kommer lite längre fram i processen.
Men jag vill inte avslöja allt för många detaljer om det projektet ännu.
Jag lovar att berätta så snart alla bitarna faller på plats!

Varma hälsningar från ett fruset Stockholm. 24 januari 2016.