söndag 6 november 2016

Tänd ett ljus.

I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.

Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.

Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.

Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".

Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.

Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.

Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."

Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.

En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.

Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.

Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.



torsdag 3 november 2016

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.


måndag 8 augusti 2016

Sune och Bert - från början

Så här var det.
1983 skrev Anders de första avsnitten om Sune, för radio Örebro. Det blev snabbt en stor succé som radioserie. Anders skickade manuset med gott självförtroende till det stora bokförlaget Rabén & Sjögren i Stockholm, för att försöka ge ut radiosuccén även som bok.
Rabén & Sjögren tackade nej med motiveringen att det var en lite för ”pratig” berättelse, som därför passade bättre som radioserie.
Ett litet lokalt bokförlag hörde dock av sig till Anders och frågade om han ville ge ut första boken hos dem. Anders frågade i det läget mig, om jag ville illustrera Suneboken. 
Vi arbetade fram Sune och hans familjs utseende och boken kom ut inför julen 1984.
När boken väl hade kommit ut, så hörde Rabén & Sjögren av sig och ville ge ut nästkommande bok om Sune hos dem. Till detta tackade Anders nej. 
I samband med den tredje boken ”Självklart, Sune” så började vi skriva böckerna tillsammans. 

I samband med att vi arbetade vidare med nya figuren - Bert, så kände vi att vi ändå ville testa det stora bokförlaget. Vi valde därför att ge ut ”Berts Dagbok” 1987 på Rabén & Sjögren.
Det blev en enormt stor succé. Vi ville därför även i fortsättningen ge ut böckerna om Sune hos Rabén & Sjögren, och en segdragen förhandling om rättigheterna med det lilla bokförlaget drog i gång.
1988 var ett förhandlingens år - och det slutade med att vi kom till en förlikning. Vi fick ge ut både Sune och Bert hos Rabén & Sjögren. I samband med att de tog över de första böckerna, så fick vi också omarbeta de texterna. De första böckerna höll inte på långa vägar samma klass som de senare böckerna. 

1989 fick vi i uppdrag att göra en radioserie för p3, som skulle sändas efter 7-nyheterna varje morgon. ”Almanackan” hette programmet, och vi valde att berätta en liten historia om varje dag hela året. 365 avsnitt. Som en liten del i programmet valde vi att göra ”Berts betraktelser”. Vi var lika överraskade som alla andra att programmet blev en sån ofattbar succé. Berts betraktelser gav vi ut i tre volymer, med fyra månaders betraktelser i vardera bok. 
Under 1990 började vi arbeta med ett filmmanus till SF. ”Sune älskar Sophie” skulle bli film. 
Men ödet ville nåt annat.
I slutet av året ringde den dåvarande chefen för SVT Drama och frågade om vi var villiga att skriva en julkalender på rekordtid och börja spela in i början av 1991.
Den tilltänkta julkalendern ”Barna Hedenhös” hade fått problem, och vi var den desperata nödlösningen för SVT. 
Vi skrev då en av tidernas mest älskade julkalendrar ”Sunes Jul”.

Både Sune och Bert blev gigantiskt stora både som bokfigurer och som karaktärer på både film och i TV. 

Nu är det 2016. Trettio år efter att vi skrev ”Berts Dagbok”.
Att uppdatera Bert och Sune till en ny tid är nåt som vi alltid har gjort. 
Från när vi valde att ta över ”Sagan om Sune” och ”Sune börjar tvåan” till Rabén & Sjögren, och samtidigt uppdatera texterna så att de blev bättre som böcker, till att även förbättra och förnya omständigheter i böckerna, så att de känns som böcker som handlar om pojkar i dagens samhälle.
Vi har redan skrivit om de första fem Suneböckerna ytterligare en gång. 
”Sagan om Sune” blev till två helt nya böcker - ”Sune” och ”Sune slutar första klass”. Varför? För att de tidiga böckerna inte kändes så bra som de senare böckerna. 
Som författare har man möjlighet att skriva om sitt material hur många gånger man själv vill, så länge man vill och orkar. Det är en frihet, möjlighet och rättighet som står varje upphovsman fri att göra, om man vill.
Eller inte. Om man inte vill.


fredag 5 augusti 2016

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.


Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar. 

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.

Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar. 

söndag 27 mars 2016

Ja!

Ett av de vackraste ord vi har i vårt språk är "Ja".
Ett litet ord som innehåller så mycket.

Jag har gjort en liten sång om ordet "Ja" och vad det kan stå för.
"Ja" är inspelad och producerad hos Åke Norén i Karlskoga.
Jag står för text, musik - och någon form av sång.

https://play.spotify.com/track/4KUd2te4TfFKUndd8aFYzm








lördag 5 mars 2016

När all tid var levd

Nu finns sången "När all tid var levd" på iTunes.

"När all tid är levd"

Sången skrev jag till vår älskade Ludvigs begravning.
Den är gjord för alla som har känt - eller känner - sorg och saknad.
Att säga farväl till någon man älskar är svårt. Det finns inga regler för hur man ska klara av det.
Man bara gör det ändå.
Och ett sätt för mig var att klä känslan med ord - och musik.
Resultatet blev sången "När all tid var levd".

Hoppas ni tycker om den!


fredag 4 mars 2016

Ett år utan dig

I dag är det ett år sedan vår älskade son lämnade denna värld.

Det är en förlamande sorg som griper tag inuti mig.
Saknaden.
Det som fanns - och som inte längre är kvar.
En oändligt älskad människa i en kropp som inte längre orkade kämpa.
Jag förstår.
Men jag vill inte acceptera.

Jag vill inte vara utan den människa som lärt mig så mycket om vad innerlig kärlek verkligen är.
Han lärde mig så mycket mer än vad jag någonsin lyckades lära honom.
Min älskade son.
Du finns på en bättre plats nu. Det vet jag.
Din själ är fri och strålar över hela vår jord.
Men din famn är så saknad.
Dina kramar.
Din närhet.
Din acceptans av hur livet kan vara både bra och dåligt.
Din ofattbara närvaro.
Allt det som gjorde dig till den du var.

Ditt minne lever vidare hos oss som lever kvar ännu en tid.
Och saknaden kommer alltid vara en del av de vi nu har blivit.

Ditt varma leende har etsat sig fast i mitt hjärta.
Där ler du och skrattar, både åt livets krångligheter och dess roligheter.

Du var en tid i en kropp. Nu är du fri och sträcker dig ut över hela vår jord.
Jag vet att vi snart ses igen. För kärlek har en början, men inget slut.
Den lever kvar genom tid och rum.

Jag älskar dig min underbara vän och livskamrat.


 

fredag 12 februari 2016

Ludvigs Vals

Här finns en liten video från inspelningen av "Ludvigs Vals".





Vi närmar oss den dagen för ett år sedan som var den värsta dagen i hela mitt liv.
Dagen då du lämnade din kropp.

Minnet av dig lever vidare.
I synnerhet här på din Minnessida

Jag vaknar fortfarande upp på natten, för att i några sekunder tro att allt bara var en mardröm.
Att allt fortfarande var som det skulle vara. Som förut.
Men i nästa sekund, så vet jag att ingenting någonsin kan bli som förut.
Ingenting kan gå bakåt.
Hade ditt liv fortsatt som det var, så skulle du just nu ha befunnit dig i ett oerhört stort lidande.
Det är inget jag önskar ens någon fiende.
Ett liv i lidande är ett sargat liv. Ett plågat liv.
Jag vet att du har det bra där du nu är.
Du har sagt det till mig.
I de möten jag haft med dig, som någonstans blåste bort allt tvivel på något bortom allt som våra begränsade sinnen kan förstå.

Som diktaren Dan Andersson en gång skrev:
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.


Ja, min älskade Prins. 

Jag vet att det är något bortom bergen, blommorna och sången.
Något bortom allt som vi tidigare har känt.

Där finns du.

Och ett ögonblick senare är även jag där - och vi ses igen.

Jag älskar dig!







lördag 6 februari 2016

En sång om mirakel

Den 2 februari var en speciell dag.
Då skulle vår älskade son, Ludvig aka "Prins Annorlunda" ha fyllt 25 år.
Han fick aldrig uppleva sin 25-års dag.
Det känns så smärtsamt.
Samtidigt så känner jag mig tacksam över att han inte längre behöver vara så begränsad, som han var i sin kropp.
I synnerhet under de sista åren.
Kroppen orkade inte längre och jag är i dag tacksam över att han nu är fri från den kropp som begränsade hans stora själ.

Jag saknar min underbara son och vackraste vän så oerhört mycket.
Det finns inte ett ögonblick på dagen, då jag inte känner smärtan av saknad inom mig.
Den smärtan kommer jag leva med för alltid.

Innan Ludvig föddes så skrev jag en melodi, som jag brukade sjunga för magen.
Vi visste inget om det liv som växte inuti min älskade hustru. Bara att det var ett efterlängtat och älskat barn.
Jag fortsatte att sjunga melodin för Ludvig när han föddes in i denna värld.
Men jag skrev aldrig nån text till melodin.
Inte förrän han 24 år senare lämnade sin kropp.
Då kom texten.
För några veckor sedan så spelade jag in låten hos en god vän i Karlskoga - och jag sjöng själv på inspelningen.
Låten är en hyllning till Ludvig. Till livet. Till de som tror på mirakel.
Här finns låten.

https://itunes.apple.com/us/album/ludvigs-vals-single/id1081824934?uo=4

Jag skulle bli så glad om ni vill lyssna på den sång, som beskriver en av de mest underbara människor som har levt på denna jord.

Texten kommer här:

LUDVIGS VALS

Jag ser i hans ögon, en själ utan slut
jag vill bara drunkna ett liv, en minut
I havet får vågorna nu rulla ut
Jag skrattar, jag gråter, jag svär
Jag hatar när han inte är här

Vem kan tro på mirakel
Vem kan tro på sig själv
Vem kan se att vår längtan är stor, inom oss där kärleken bor.

Hans kramar är varma, hans kärlek så stor
Han är sina systrars mest älskade bror
Förenad av lyckan mellan fader och mor
När han skrattar, han gråter, han svär.
Jag älskar att att han alltid finns här!

Han kunde tro på mirakel.
Han kunde tro på sig själv
Han kunde se att vår längtan är stor inom oss där kärleken bor

Han var i en kropp men nu är han fri
Oändlig är anden som bott inuti
nu sträcker han ut sig över hela vår jord
Han skrattar, han gråter, han svär
Han älskar att alltid vara här

Han kan tro på mirakel
Han kan tro på sig själv
Han kan se att vår längtan är stor,
inom oss där kärleken bor.

Nu finns den även på Spotify.spotify:album:79FSZKHCIkDDjaKq3H9PZn



söndag 24 januari 2016

Besvikelse, tacksamhet och glädje.

Snart har det gått elva månader sedan vår älskade prins lämnade denna värld.
Det är fortfarande en oerhört smärtsam process, och det tar mycket energi att försöka upprätthålla någon form av normal aktivitet i tillvaron.

Saknaden kommer finnas med oss för alltid. Den går inte över!
Jag har så svårt för människor jag möter som på något sätt önskar och tror att det ska bli bättre.
Att känslorna ska återgå till ett normalt läge.
Jag är övertygad om att det aldrig blir så.
Det är snarare så att vi lär oss att leva med en ständig saknad och sorg.
Den kommer vara en del av oss för all framtid.

En av de företeelser som jag mest har förvånats över under dessa elva månader är hur vissa människor som jag tidigare trott varit mina vänner har försvunnit spårlöst från livets arena.
Människor som jag trott skulle finnas kvar i stunder av motgångar och svårigheter.
De är helt försvunna från våra liv.
Och jag måste erkänna att det är smärtsam att se detta.
Människor som jag trott skulle finnas kvar på något vis i denna stora familjära förlust.
De har dragit sig undan och jag kan konstatera efter elva månader att de vännerna egentligen inte var mina vänner. De var bekanta i ett visst skede av livet.
Nu är de som vilka främlingar som helst.

Ja.
Jag känner mig besviken på många av dem.
Kanske är jag mest besviken på mig själv som hade trott och förväntat mig andra reaktioner från dem.
Vad har jag för rätt att kräva andra människors närvaro i en så svår livssituation?
Jag förlorade mitt barn - och tre månader senare dog även min mamma.
Utöver det så förlorade jag en del drös med vänner.

Det är väl sånt som händer i livet.
Men jag kan ändå känna sorg och besvikelse i mitt hjärta när jag tänker på det.

Julen och nyår kunde vi inte fira hemma i Sverige. Minnena var för svåra att hantera.
Så vi drog iväg till Indien istället.
Det var en fantastisk månad, full med nya insikter om livet.
Känner mig tacksam att vi valde att genomföra resan till Indien.
Världen där är så olik våra vanliga liv. Och ändå så är det så mycket som påminner mig om vad som är värt något i livet.

Nu efter resan så känner jag mig mer redo än på väldigt länge att ta tag i nya projekt.
Jag skriver på tre stycken nya Sunefilmer tillsammans med två kvinnliga författare.
Det känns väldigt bra - och jag är övertygad om att vi kommer få till tre väldigt, väldigt roliga filmer i äkta "Sune-anda".

Dessutom så är det snart gå gång att sätta snurr på nästa filmprojekt.
Bert.
Ja, just det.
Bert ska också filmas på nytt.
Nä, det är inte så att vi ska använda samma skådespelare som förra gången!
Martin Andersson, som spelade Bert senast det begav sig, är över 30 år, och han skulle nog ha svårt att kunna gestalta den unge tonårspojken ännu en gång.
Men det projektet är ännu i sin linda, även om jag hoppas - och tror - att det kommer bli en riktigt rolig svit med "Bertfilmer".
Bert är ju lite annorlunda än Sune, och det finns många "godbitar" som vi kan använda oss av i Berts värld, som inte riktigt passar i Sunes värld.

Men det som kanske är mest spännande under denna vår är att jag precis har skrivit kontrakt på en film som ska baseras på min egen bok "Önskeringen" som kom ut 2014.
Jag ska skriva manuset själv, och har riktigt många spännande saker att avslöja om detta projekt när vi kommer lite längre fram i processen.
Men jag vill inte avslöja allt för många detaljer om det projektet ännu.
Jag lovar att berätta så snart alla bitarna faller på plats!

Varma hälsningar från ett fruset Stockholm. 24 januari 2016.


tisdag 13 oktober 2015

Från "Malou efter 10"

I dag var jag med i TV4:s program "Malou efter tio" och pratade om vår älskade Prins Annorlunda, som inte längre finns hos oss.


Här är en länk till programmet.

måndag 10 augusti 2015

Jaktsäsongen närmar sig

Snart är det dags för årets jakt av älg i skog och mark.
I samband med jaktsäsongen ska det återigen debatteras det etiska eller oetiska i att jaga och skjuta djur.

Att låta alla djur få leva fritt och få leva i lugn och ro är en utopi som inte känns särskilt realistisk.
Samhället skulle inte klara av allt för stora stammar av älg, varg, hjort, vildsvin, räv och så vidare.
För att underhålla djurlivet på en nivå som är rimlig för att naturen ska vara väl balanserad så fattas det årligen beslut om hur många djur som ska få skjutas.
Då tycker jag att det är bra att det finns folk som tycker att det är trevligt med jakt, som får tillstånd att skjuta det antal djur som behöver dödas för att kunna fortsätta upprätthålla en väl avvägd balans i djurriket.

Ibland kan jag tycka att en del människors sätt att betrakta djur har blivit lite väl influerat av Disney.
Man ser inte djuren längre som ett djur, utan som en trevlig individ som har tankar, känslor och åsikter. Dessutom så kan man prata med dem om man lär sig deras språk.
Kanske har djur känslor på liknande sätt som en människa. Det vet jag ingenting om. Men sannolikt så har de i alla fall inte samma värdegrunder eller tankar och åsikter som på något sätt påminner om människans.
Det som ett djur mest agerar från är deras instinkt.
De tänker inte så avancerade tankar som i filmerna från Disney.
Att skriva pratbubblor på djuren gör att människor kan få för sig att djuren har dessa tankar och funderingar och känner den rädsla som deras tecknade förebilder.

Jag tänkte häromdagen på hundar.
Förr i tiden så fanns det alltid hundkojor där hunden fick bo. Jag menar...finns det ens i dag?
Jag tänker på "Snobben" som ligger där på taket av sin hundkoja.
Hundkojor måste ha fått en betydande försäljningsminskning under årens lopp.
I dag är hunden en minst lika självklar familjemedlem som alla andra människor.
Men de är ju inga människor!
De är djur.




Jag tycker själv mycket om hundar och katter och skulle säkert tänka likadant om jag hade en hund. Den skulle inte behöva ligga ute och lida i en hundkoja på natten. Självklart så skulle jag också ha den inne i huset som en extra familjemedlem.
Jag tycker bara att det är intressant att se hur synen på djur har förändrats genom åren.

När jag växte upp så fanns en TV-serie som hette "Fablernas värld" där inledningen på många sätt sammanfattar den missuppfattning som på senare år har blivit vanlig hos många av oss.
Där var det nämligen en uggla som förklarade för oss barn följande:
"Här står vad djuren gör och tänker. Djur har också människors känslor. Djuren är väl också människor? Ja! I Fablernas värld."

Nu ska jag sluta skriva och ta en pratstund med katten. Hon har sett lite ledsen ut på senaste tiden.
Tjing!








lördag 8 augusti 2015

Att tigga eller inte tigga. Det är frågan.

Under den senaste tiden så har det debatterats en hel del angående de tiggare som under senare år har blivit ett välkänt inslag i vår närmiljö.
Men varför måste man debattera dessa tiggare som ett ”problem"?
Jag förstår det verkligen inte!

Utanför den ICA-butik där jag oftast handlar sitter det alltid en tiggare.
Oftast är det en yngre kvinna som sitter och hälsar på mig när jag går in för att handla.
- Hej, säger hon.
- Hej, hej, svarar jag.
Jag känner inget obehagligt tvång att genast ge henne mina pengar.
Om jag vill så ger jag henne lite av de småpengar som jag råkar ha på mig.
Om jag inte vill så gör jag inte det.
Hon hälsar i alla fall.
Och jag hälsar tillbaka.

Jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så provocerande med dessa tiggare.
Deras brott är väl kanske att de hälsar på mig.
Och i så fall är väl jag lika skyldig som hälsar tillbaka, då?

Är det det dåliga samvetet som gnager, och som gör att det är besvärligt att behöva påminnas om att vi egentligen har det ganska bra här i landet?
Nä. Tiggarna där jag bor har jag inga som helst problem med.

Deras utsatthet är för mig alldeles uppenbar.
De sitter där i både sol och regn.
Självklart så ingår de inte i någon profithungrig maffia som vill ta alla våra pengar!
De måste ju i så fall vara världens minst lönsamma maffia!

"Idag fick vi hela fyra kronor av lättlurade svennar! Nu kan vi köpa en massa knark och sälja vidare till lättlurade knarkare..."

Jag vet såna som blivit attackerade och hotade av tiggare.
I de fallen kan jag förstå att man blir förbannad.
Det skulle jag bli.
Om nån skulle säga till mig "du måste ge mig pengar" så skulle jag svara "Nä, det måste jag inte. Hade du varit trevlig hade jag kanske gett dig pengar, men nu har jag verkligen ingen lust att ge dig nåt.”
Det är deras frihet att tigga pengar.
Det är min frihet att ge pengar, eller inte.

Jag vet inte om SD och alla andra motståndare till dessa tiggare bottnar i en önskan om att hela Sverige ska förvandlas till en pilsnerfilm där alla ser ut som Anderssonskans Kalle eller Kalle på kaviarförpackningarna och säger "Tjeena grosshandlarn" mest hela tiden.
Men i så fall är det nog dags att vakna och inse att tiderna förändras hela tiden.
Det så kallade "folkhems Sverige" var något som var aktuellt i en helt annan tid än den som vi nu lever i.
Världen förändras.
Folk flyttar, flyr och emigrerar.
Gränser suddas ut allt mer och kanske närmar vi oss en värld som John Lennon skrev om för 44 år sedan.

"Imagine there is no countries - It isn´t hard to do.
 Nothing to kill or die for - and no religion to
Imagine all the people living life in peace”

Tänk om det kan vara så att världen håller på att bli en plats där folk kan sluta bråka om vem som tillhör ett visst land och där man istället kan låta varje enskild individ få vara människa istället för en nationalist i ett visst land med skarpa gränser.

Varför försöka motarbeta förändring?
Även om jag blundar så innebär ju inte det att det blir mörkt i hela världen för den sakens skull. Förändring sker vare sig man vill det eller inte.
Varför se det som en fiende?

 Samtidigt så blir jag beklämd när en annan del av vårt samhälle anser att de besitter facit om vilka åsikter som ska få finnas.
Att riva ner reklam som man anser är idiotisk känns inte heller särskilt moget.
Bemöt dumheterna med argument istället.
Ta debatten.
Det är väl just avsaknaden av debatt som gör SD till det näst största partiet i det här landet.

Men glöm inte bort att de flesta av oss röstar INTE på dem!
Vi är fler som har en annan åsikt än de som SD framgångsrikt för fram genom sina kampanjer.
Att riva ner kampanjen gör en inte till debattens segrare.
Det gör argument och ren fakta.

Men oavsett hur den debatten förs så kan jag personligen inte hitta några som helst problem med att se tiggare utanför våra mataffärer.
Det är ändå vårt fria val att ge dem pengar. Eller inte.


tisdag 17 mars 2015

Vår älskade Ludvig finns inte hos oss längre

Vår son, Ludvig har lämnat detta jordeliv.
Det är en ofattbar stor saknad vi känner. Han var en så stor del av våra liv och han gav oss många nycklar till våra hjärtan. Hans tid på jorden var en enda stor träning för oss att leva i nuet med den viktigaste kraften i universum. Kärlek.

Vi valde att låta några tidningar få skriva om sorgen och saknaden. Framförallt så ville vi hitta ett sätt att nå ut till människor med en del av det kärleksbudskap som Ludvig var.
Han var vår Prins Annorlunda.
Han lever vidare i oss för alltid.
Oändligt älskad. Alltid saknad.

Här kan man läsa vad som skrevs i  Expressen

Här i  Aftonbladet

Och även den lokala tidningen i Örebro skrev om vår stora förlust.  Nerikes Allehanda

För att hedra hans minne så skapade vi en virtuell minnesplats där man kan skriva sina kondoleanser eller personliga minnen eller bara tända ett ljus.
Gå gärna in och tänd ett ljus för att hedra Ludvigs liv.

Här kan ni klicka in på Ludvigs minnesrum.














Älskade Prins Annorlunda
Du var i en kropp, men nu är Du fri
och sträcker Dig ut över hela vår värld
Ditt ansikte ser vi som stjärnor i skyn.
Du är kärleken.




torsdag 12 februari 2015

Författarens vardag

I dag sitter jag och skriver igen.
Det är årets kapitelbok med Håkan Bråkan som ska vara klar för ett par veckor sedan.
Återigen så ligger jag lite efter med det arbetet.
Men å andra sidan så är ju det viktigaste att det blir bra, så jag försöker att inte stressa upp mig över det. Handlingen i de olika Håkan Bråkan-böckerna utspelas under ett helt år. Det finns ett kapitel för varje månad. Den här gången delar vi upp arbetet, så att jag skriver ojämna månader - och Anders skriver jämna. Sen smälter vi ihop alltsammans och till slut så blir det en bok som vi själva inte riktigt minns vem det var som skrev.

Skrivandet av boken "Sune i fjällen" är i alla fall klart och levererat till bokförlaget. Dessutom så kommer den att komma ut som ljudbok ungefär samtidigt.
Och då kommer även DVD-filmen att komma ut.
Filmen "Sune i fjällen" går fortfarande kvar på biograferna och producenterna hoppas på att vi kommer upp i 600 tusen besökare.
Det skulle verkligen vara HELT otroligt!
Med tanke på att de två tidigare filmerna inte nådde upp till 600 tusen.
"Sune i Grekland" är den som kom närmast. Den sågs av 585 tusen besökare.
"Sune på bilsemester" sågs av ungefär 515 tusen besökare.
"Sune i fjällen" är än så länge uppe i 545 tusen besökare.
Vi får väl se om det hjälper med sportlovsveckor och att filmen nu kliver över det där enormt kittlande 600-tusen strecket.
:)


I morgon är det uppehåll i skrivandet, för då väntar ett författarbesök i Uddevalla.
Med andra ord så blir det tidig morgon - och iväg med bilen redan före klockan 7.

Åter till skrivandet!
Tjing!


lördag 31 januari 2015

Guldbaggen 2015

I veckan var det återigen dags för Guldbaggen, den årliga firmafesten för filmfolket i Sverige.
Den här typen av galor är väldigt speciella, anser jag.
Det mesta av arrangemanget går ut på att det ska se bra ut i TV.
TV-produktionen är det som på nåt vis blir det viktigaste, och då får alla som deltar på galan finna sig i att knuffas runt som en flock boskap för att befinna sig på plats i rätt tid när galan ska sändas ut i TV.
Låter det som om jag gnäller?
Det är inte alls min mening.
Jag försöker bara beskriva en sån här gala, för de som inte varit med på någon sådan tidigare.
Röda mattan är till för de som då anses vara "tillräckligt kända" för att vara intressanta för medias uppmärksamhet.
Den typen av fördelning av kända/okända vet jag inte hur och när den skapas.
Man slussas fram till en röd matta och sen får fotograferna fritt tillträde att regissera alla så kallade "kändisar" för att de ska få så bra bilder som möjligt.

Jag tyckte att det var på sin plats att även ta en bild på några av de som tar bilder. Jag regisserade dem iofs inte alls. De var helt naturliga!


Sen var det dags att knalla ut på röda mattan och fotoblixtarna smattrade en stund. Jag försökte hålla leendet så naturligt som möjligt. Det är inte alltid helt enkelt!























Och ibland tycker vissa tidningar att man inte är tillräckligt känd, så då klipper de bort de oönskade. Eller försöker i alla fall.
Ha ha!























Efter galan så är det fest! Den här gången blev det på Cafe Opera. Där minglar man runt med kända och okända och festar runt. Då liknar det precis vilken fest som helst, egentligen.
Jag tänker inte leverera nåt skvaller från festen. Sån är inte jag!
;)









fredag 16 januari 2015

"Biopublikens pris"

I går blev det klart att vi har blivit nominerade till "Biopublikens pris" för tredje året i rad.
"Sune i fjällen" är årets mest besökta film.
Otroligt roligt!

















De två andra nominerade är "Micke och Veronica" och "Bamse".
Alla de tre filmerna har setts av flest människor på bio.
Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.
Den andra är att alla tre har fått tämligen usla recensioner och de skulle kunna kallas nåt så hemskt som "folkliga".

När det handlar om Guldbaggen så anser jag att ett av de allra finaste priserna man kan få är just "Biopublikens pris".
Det är svenska folket själva som bestämmer vilken film som ska få priset.
Inte någon så kallad "expertjury" som delar ut priserna i alla de andra kategorierna.
Att vinna folkets uppskattning är det finaste priset.

Oavsett hur det går i slutändan så har alla de tre nominerade filmerna vunnit!
Alla tre filmerna har lyckats locka svenska folket till biograferna ute i landet.
Alla tre filmerna har fått kvinnor och män, flickor och pojkar, mammor och pappor, vuxna och barn att betala lite över hundra kronor per biljett för att kunna se en film på bio.
Det är något som inte alla filmer har lyckats med.
Men även de filmer som ses av betydligt färre besökare är ju också vinnare.
De har kanske inte setts av 500 tusen människor. Men de har också fått ta del av de pengar som folket ute i landet är villiga att betala för en biobiljett.
En del filmer ses av få människor. En del andra av fler.
Inget konstigt med det.
Så har det ju alltid varit.

Det jag själv har SÅ fruktansvärt svårt för att en del i det lilla landet Sverige ska vara så missunnsamma och baktala varandras verk.
Varför kan man inte glädjas åt varandras framgångar istället?
Varför kan inte alla fantastiska människor som arbetar med film ödmjukt hylla varandra för det vi gör?
Jag är uppriktigt så jävla glad att till exempel "Hundraåringen" gick så bra på bio.
Det visar ju att svensk film har en framtid.
Människor VILL se film på bio.
Och folk vill se svensk film dessutom!
Om man ska välja att konkurrera och tävla så borde det snarare bli mot alla utländska filmer.
Det värmer mig i hjärtat varje gång jag ser en svensk film som seglar upp på biografernas topplistor.
Därför är "Biopublikens pris" ett utmärkt tillfälle att hylla svenska folket.

Jag hoppas naturligtvis att vi ska vinna priset i år! Skulle ljuga om jag sa nåt annat.
Men om inte vi vinner så är jag glad att någon av de andra två filmerna gör det.
Alla de tre nominerade är värda det - oavsett vad surmagade filmkritiker och andra bajsnödiga kulturpersonligheter tycker.

För att rösta gör man så här:









Sune i fjällen har nr: 099-21101
Micke och Veronica har Nr: 099-21102
Bamse har nr: 099-21103

onsdag 14 januari 2015

Ambassadör för FUB!


Jag är väldigt stolt och glad att få bli ambassadör för FUB.


Det känns verkligen som ett hedersuppdrag att få vara ambassadör för dessa fantastiska medmänniskor som jag hoppas ska få bli mer och mer synliga i det offentliga rummet.
Kanske kan man skapa en större förståelse för det annorlunda i vårt samhälle.
Det vore verkligen som en dröm!





Sociala medier


Det här med att ha olika mediala fönster mot allmänheten är inte helt lätt.
Man kanske har både Facebook, Twitter, Instagram, blogg och en egen hemsida.
Sen ska man försöka förmå folk att hitta rätt ingång för att få tillgång till det man vill läsa eller se.
Det är inte helt enkelt.
För många använder endast en av alla dessa sociala medier.
Frågan som lätt dyker upp är om man verkligen behöver alla dessa olika fönster för att synas.
Jag vet inte hur det är med den saken.
Personligen så har jag alltid varit aktiv på olika former av sociala medier, för att jag tycker att det har varit intressant.
För många år sedan så byggde jag en egen hemsida till mig och Anders, för vår ordinarie verksamhet.
På den tiden så fick man testa sig fram med olika html-koder för att se vad som fungerande eller inte fungerade.
Sen blev koderna allt mer avancerade och svåra att begripa.
Nu kan man ju skapa en egen hemsida med några få klick.
Och man kan skapa en egen Facebooksida eller ett twitterkonto lika kvickt.
Men det som man förr eller senare alltid kommer tillbaka till är ju det där med innehåll.
Vad spelar det för roll om man har en massa olika sociala fönster mot allmänheten om man inte har något som helst innehåll?
Och frågan kvarstår: måste man vara aktiv i alla dessa fönster?

Jag har inget bra svar.

Men eftersom jag är en egen företagare sedan 1986 - och är därför ständigt på jakt efter nya uppdrag och nya arbeten som en del av försörjningen, så tycker jag att det känns bra att kunna tala om att man finns och vad man kan göra.

Min hemsida har varit uppe i flera år, men jag har inte gjort någon reklam för den alls.
Det är för övrigt en av de saker som jag har valt bort.
Att använda reklam på min hemsida eller min blogg.
Dels för att jag inte tycker att det har varit nödvändigt - och dels för att jag inte tycker att det finns särskilt stor ekonomisk vinning i att sälja reklam på sin blogg eller hemsida.

Om du vill kika på min hemsida - och ge feedback så finns den HÄR!

















I morgon är det dags för filmvisning av "Sune i fjällen" för dagliga verksamheten här i Örebro.
Det ska bli kul att se och höra reaktionerna från alla dessa underbara brukare och personal som kommer för att se Sune och hans galna familj i fjällen.
:)